.

Jag sitter på en stol, mitt på en stor scen. Jag ser mig omkring, och massa scen arbetare springer omkring och fixar innan föreställningen. Det är tänt överallt, och jag kollar ut över alla tomma stolar som snart kommer vara fyllda.

Jag kliver upp från stolen, och ser mig omkring. Vad gör jag här? Är jag en skådespelare? Eller scen arbetare? Jag vet inte.. Är jag kanske bara en statist? Helt plötsligt blir det mörkt på scenen, folk strömmar in och sätter sig på dom tomma platserna.

Jag undrar vart jag ska ta vägen? Vad är min plats i det stora hela? Jag söker bara svar.. Helt plötsligt befinner jag mig mitt på scenen, och alla ögon är på mig. Och en strålkastare så stark lyser på mig. Jag kollar på min kropp och ser alla ärr, och även sår som inte har läkt ännu.. Jag blir orolig känner svetten från min panna och oron kommer. Jag är orolig för nu ser dom killen som jag har döljt så länge, dom ser inte den glada killen längre. Dom ser mina brister och alla mina problem dom ser mina fel.

Dessa människor i publiken är alla som någonsin har träffat mig. Mina närmsta och även som jag bara hälsat på. Sen innan jag hinner tänka till så tänds hela salongen och publiken reser sig, och dom går bara. En person kommer fram och ställer frågan. " Hur kan du gå runt med ett leende fast du har alla dessa sår?" denna tjej brydde sig om mig. Hon var den enda som fanns där fast alla mina brister. Men även hon försvann rätt fort.
Så när allt kommer till kritan så undrar man, vem/vilka finns där i dina nedgångar? I dina uppgångar finns det säkert många. Men i nedgångarna vilka finns? Mina ärr och sår har lett mig hit och även fortfarande blöder jag. Men vem finns där och torkar mina tårar och rengör mina sår?

Jag är en social person men väldigt få känner mig egentligen. Detta drömde jag inatt. Är jag bara en statist i mitt egna liv? Var mitt liv menat att bli sviken och göra andra tillfredsställda? Ska jag visa mina ärr och sår för någon om denna ändå kommer svika mig? Livet är svårt, och jag har det inte sämst i hela världen det vet jag! Men jag har slutat leva på hoppet om att jag är här för någon nytta. För när man känner att allt är helt meningslöst varför är man kvar i denna teater? Jag har försökt att hjälpa folk i min omgivning men jag får bara skit av dom tillbaka...

Jag vet inte varför jag skrev detta, men jag känner att jag ville skriva av mig. Och om någon känner likadant kanske denna människa har nåt att relatera till.

I slutändan, jag har många bekanta och föredetta bästavänner. Idag har jag mig själv, och jag är rädd att öppna mig helt för någon för det kan sluta på samma sätt igen. Jag känner bara att man ska uppskatta det man har för imorgon kan det vara borta.
Om någon skulle välja dig framför någon annan, då måste du fatta att du är speciell och att inte ta det för givet.

Och med dom orden avslutar jag detta blogg inlägg. Hoppas ingen tar allt detta fel.